”Buddy, that was (more than) good enough for me”
Recension:
Kris Kristofferson,
Cirkus , Stockholm
20/9 2016
Han har aldrig varit en särskilt stor sångare. Eller gitarrist, för den delen. Så hur kan man rimligen förvänta sig att hans röst och gitarrteknik ska bli bättre med åren?
Det är lätt att ställa sig denna fråga när man granskar vissa recensioner av Kris Kristofferson från, säg, 2007 och framåt. Recensenter tenderar nämligen att – lite snusförnuftigt – framhålla Kris Kristoffersons skrovliga sångröst och rudimentära fingerpicking. Men i slutändan brukar de ändå påpeka att han klarar sig med äran i behåll, eftersom han ändå är bra duktig. Trots allt. För att vara så gammal.
Själv har jag ingen lust att reducera Kristofferson på detta sätt, framför allt eftersom det vore helt missriktat. Han har ju aldrig varit en stor sångare eller gitarrist. Istället har han fått legendstatus genom sin förmåga att skriva låtar. Därför är han vid 80 års ålder, med rätta, en av de absolut största giganterna i countrygenren.
Kris Kristoffersons låtar har ett avskalat språk utan överdrivna abstraktioner. Han har förmågan att skildra de stora känslorna med de små medlen, med raka formuleringar som inte för den sakens skull blir mindre knivskarpa eller träffsäkra. Det är enkla låtar, både textmässigt och musikaliskt. I den hudlösa enkelheten ligger också Kris Kristoffersons storhet. Kort sagt, sångerna bär sig själva. De behöver inte bli utsmyckade med avancerade musikaliska arrangemang och en stor sångröst.
Av just den anledningen gjorde Kris Kristofferson stort intryck på mig när jag senast såg honom på Cirkus i avskalad sättning (2007 och 2010). Hans enorma scennärvaro, hans munspel och hans gitarr var allt som behövdes. Och det blev magiskt båda gångerna. I slutet av kvällens konsert hade jag samma känsla.
Även denna gång svajar visserligen rösten och gitarrspelet. Men det framstår även denna gång som ganska oviktigt. Under konserten är han helt närvarande i stunden och har en oemotsäglig karisma som den höga åldern inte har filat bort.
Det blir därför dramatiskt och sanslöst vackert när han sjunger om att födas på nytt med hjälp av kärlek (”Duvalier’s Dream” och ”Moment of Forever”), att famla i mörkret (”Casey’s Last Ride”), att avsluta en relation (”For the Good Times”) och om att om att inte ge upp sin passion, trots att mörka krafter viskar i örat (”To Beat the Devil”).
Särskilt starkt blir det att höra ”Jody and the Kid”. Ikväll känns detta som en vemodig betraktelse över att leva vidare hos alla som vi lämnar bakom oss. Och som en påminnelse om att allt är förgängligt.
På tal om dödlighet levererar Kris en finstämd ”Feeling Mortal”, som stärker min känsla av att kvällens konsert kan vara den sista jag ser med honom. Jag kan därför i min själviskhet känna att jag borde få mer än 90 minuters konsert med paus i mitten. Jag vill helt enkelt inte allt kvällen ska ta slut. Men kvällen hade inte kunnat sluta på ett vackrare sätt. ”Why Me Lord” (med uppbackning från Kris Kristoffersons dotter) får avsluta konserten på ett gospelartat och enormt värdigt sätt.
Det må vara hänt att Kris Kristofferson skyndar av scenen utan att ha bjudit på någon större spontanitet. Men låtarna bär sig själva. Och upphovsmannen är helt briljant när han framför dem. Oavsett sångröst och gitarrteknik.
Betyg: 4/5
Bäst: ”For the Good Times” och ”Jody and the Kid”
Sämst: Möjligen bristen på mellansnack, detta till skillnad från de två tidigare konserterna på Cirkus. Möjligen också pausen, som till viss del dödar den intensitet som Kris helt ensam lyckas bygga upp från scenen.
Finast: Att Kris gråter en skvätt under en av duetterna med sin dotter. Och att ingen av dem kan hålla sig för skratt under ”The Pilgrim” (särskilt under raden ”…and a problem when he’s stoned”)
... Och så vidare 